Lyckopiller?

Jag har en idé om ett slags hypotetiskt lyckopiller. Min misstanke är att jag får en del mothugg av er p.g.a. denna "teori". 

Föreställ er att ni har hyfsat obegränsat med pengar. Ni lever i en ganska ytlig värld, kanske jobbar som modell eller något, och utan livskamrat. Ett rätt ensamt liv om vi talar om djupare, känslomässiga kontakter med andra. Pengarna har ni kanske fått från ett arv eller så. 

Skulle man inte kunna tillåta sig själv att falla in i ett beroende då? Föreslagsvis alkohol. Vi lever ju i en värld där det inte ses som så märkligt att dricka en hel del. Vad jag menar är att stillandet av elden som beroendet orsakar blir en av de största välbehagskänslor en kan uppleva. På ett relativt enkelt sätt också. Att alkoholen bryter ned kroppen är ju ett minus, men om man har obegränsat med pengar innebär det ju också att man har obegränsat med tid att gå på exklusiva gym, göra olika kirurgiska ingrepp, kanske hålla på med något själavårdande och också köpa olika ytliga skönhetsförhöjare som kläder, smycken och smink. 

Att falla för beroendets begär är ett äkta lyckopiller i detta sammanhang. Eller?