Novell

Aldrig mer

Tårarna droppade från mina kinder ner på det kalla källargolvet. Jag kunde inte röra mina fingrar och det gjorde så ont att jag bet ihop käkarna så hårt jag kunde. Gubbjäveln hade säkert brutit dem på mig. Svullnaden på mitt vänstra öga var nu så stort att jag kunde se det med mitt högra. I en glasskärva på golvet fick jag syn på min egen spegelbild, jag ryckte till. Jag såg inte längre ut som en söt tonårstjej, den där jäveln hade nu tagit ifrån mig det enda jag fortfarande brydde mig om. Två strängar av blod rann ner från min näsa, över munnen och ner över hakan. Mina kinder var blåspräckliga och mitt vänstra öga hade nu svullnat upp till en boll. Det såg ut som att jag just klivit ur ett flygplan som störtat. Jag önskade att det hade varit så, det skulle kännts så mycket lättare.

Tidigare den dagen vaknade jag av att klockan ringde, som vanligt vaknade jag med den där ångestfyllda nervösa känslan i magen. Jag satte mig på sängkanten och stoppade i fötterna i mina utslitna tofflor. Jag tog några andetag innan jag lämnade rummet. Väl i hallen möttes jag av lukten i alkhol och direkt började mitt hjärta att slå snabbare och hårdare. Han hade druckit nu igen och det slutade aldrig bra för varken mig eller mamma. Jag stod kvar ett tag i den ödsliga hallen tills jag inte längre kunde känna den stickande lukten av sprit i näsan. Sakta började jag gå ner i trappan, samtidigt som jag lyssnade efter honom. Jag hörde fotsteg i köket, men det var mammas fotsteg. Det gick att höra på det släpljud hon lämnade efter sig när hon strök över köksgolvet.

När jag kom ner i köket stod frukosten på bordet, flingor och yoghurt, precis som alltid. Jag sökte ögonkontakt med mamma, men hon vände hela tiden bort blicken. Hon hade gråtit, det såg jag och det gjorde så ont i mig. Det kändes som att det var mitt fel, jag ville göra något åt det men jag visste inte vad. Istället satte jag mig vid bordet alldeles tyst och började hälla upp yoghurten i den blommiga tallriken. Mamma stod och tittade ut genom köksfönstret, precis som om hon väntade på något, eller spanade på någon.

”Det är nog bäst att du sover hos någon kompis ikväll Sandra, han har haft det tufft på jobbet och är inte på så bra humör.” Sade hon sedan med gråten i halsen. Sanningen var den att jag inte hade någon kompis att sova hos, men det vågade jag inte tala om för mamma. Istället brukade jag sova under en gångbro några kilometer ifrån där vi bodde och det hade jag gjort ett tiotal gånger under det senaste året. Värst var det när temperaturen på natten skönk ner mot noll och hela kroppen började skakade. Varenda gång låg jag bara där och tänkte på mamma och hur hon hade det, jag var alltid orolig för att jag skulle komma hem till ett tomt hem. Att hon dragit utan mig, eller ännu värre, att han tagit henne ifrån mig.

Jag åt snabbt upp min frukost och skyndade mig upp på mitt rum. När mamma bad mig att sova borta bådade det inte gott. Då var han inte på bra humör och om jag var livrädd för honom i vanliga fall så var det ingenting mot vad jag var nu. Jag öppnade min garderob och tog ut min väska. Den var reda färdigpackad, det var som sagt inte första gången jag var med om detta. I väskan hade jag allt möjligt, eftersom när jag packat den inte visste för hur många dagar jag skulle vara borta. Jag kollade igenom den och försäkrade mig om att det viktigaste fanns med. Tandborste, underkläder, handduk, en varm tröja och en sovsäck. Det mesta verkade finnas där och när jag med darriga händer drog igen dragkjedjan på väskan hörde jag hur hans bil körde upp på garageuppfarten. Snabbt började små svettdroppar fästa sig på min panna och jag började andas allt snabbare. Jag kunde inte längre gå ut genom ytterdörren som jag tidigare tänkt. Skulle han se mig med väskan skulle han förstå och då skulle både jag och mamma råka illa ut. Inte heller kunde jag smita ut genom ett fönster, eftersom att han hade bytt ut alla fönster förra våren och sett till att de endast kan öppnas från utsidan. Min enda förhoppning var att han skulle åka iväg igen.

Jag satte örat mot dörren och lyssnade efter honom. Aldrig förut hade tystnaden kännts så skrämmande. Det enda jag hörde var hur sekundvisaren på min väggklocka tickade, tic tac. När som helst skulle han komma in genom dörren, full och irriterad. Jag tänkte ofta på vilken fara han var för människor, inte bara oss, utan alla som han satte i fara när han satte sig bakom ratten efter att han druckit. Usch, sånna som han borde inte få leva tänkte jag för mig själv. Dörren smällde igen och jag kunde känna hans frustningar enda upp på övervåningen. Tystnaden och ljudet av sekundvisarens tickande övergick snabbt i ett doft gräl nere från köket. Plötsligt hörde jag hur ett glas for i golvet. Håret reste sig på mina armar och jag smög ut i hallen och ner i trappen. Ljudet av hans röst blev allt starkare och så även lukten av alkohol. Jag började få svårt att andas och när jag närmade mig köket hörde jag hur min mamma skrek till. Hon skrek som om hon blivit stucken av en kniv. Jag sprang in i köket och där fick jag se hur han med ena armen höll fast hennes händer och med den andra tröck ner min mammas huvud mot köksbordet. Hon grät och hennes maskara hade runnit ut i hela ansiktet, hon såg svag ut och jag anade att han gjort något värre med henne.

”Släpp henne ditt jävla äckel,” skrek jag och sprang fram och försökte dra bort den arm som höll ner hennes huvud. Han släppte mamma med ena handen och drog till mig i ansiktet med handflatan. Jag föll handlöst till marken och mitt huvud slog i köksgolvet med en smäll. Jag var helt chockad, samtidigt som jag stirrade upp i taket. Jag kände hur mitt bakhuvud blev blött, precis som om jag hade lagt mig på en blöt handduk. Han böjde sig ner, tog tag i min krage och drog upp mig mot köksväggen. Nu kunde han göra vad som helst med mig, jag var inte mer än en väska på min mammas rygg för honom.

”UNGJÄVEL!” Skrek han och drämde till mig igen.Den här gången var det med knuten hand och han träffade strax ovanför ögongloben. Det blev svart, jag kunde endast höra hur han muttrade och gick runt i huset och hämtade saker, men jag vet inte om det var verklighet eller om jag bara drömde. Han satte mig ner på en av stolarna i köket och band fast mina händer i stolens spjälar. Jag kunde inte öppna det öga han nyss träffat med sina knogar, det kändes som att det var något som höll mitt ögonlock tillbaka. Han tippade stolen bakåt och började dra mig genom huset. Ut ur köket, in i tvättstugan och in i garaget.

Garaget var kallt och luktade gräsklippare, ett svagt ljussken lös in genom garagets portar. Jag böjde ner huvudet och såg mitt ansikte i glasskärvorna som låg på golvet. ”Det här var sista gången”, tänkte jag för mig själv. Jag tippade stolen bakåt så att mina händer nuddade väggen. Jag letade efter något vasst att skära loss mig med. Tillslut kände jag något vasst mot mina fingertoppar och försiktigt började jag gnugga repet mot den vassa kanten. Jag slant till några gånger och det blödde ner från mina handleder, men aldrig tänkte jag på smärta. Efter ett par minuter av frustration och rädsla var jag loss. Jag drog upp garageporten och där stod hans svarta BMW, bara synen på den fick mig må illa. Jag kände hur jag rös i hela kroppen och då slog det mig. Vad hade hänt med mamma? Jag smög runt huset och kikade in genom köksfönstret, där låg hon på golvet. Jag var livrädd att hon var död, men efter att jag tittat ett tag såg jag hur hennes bröstkorg sakta höjdes och sänktes. Hon andades, gud vilken lättnad, men vart var han? Jag tittade runt och försökte se så långt in i huset jag kunde och tillslut fick jag syn på honom. Toalettdörren stod öppen och i spegeln såg jag hans ansikte medan han tvättade av blodet från hans grova händer. Våra blickar möttes, när hans mordiska blick mötte min blev återigen  skräckslagen. Jag sprang iväg från fönstret, över garageinfarten, förbi bilen, över vägen och in på grannens uppfart. Jag började banka på hos grannen, men ingen öppnade, jag slog panikartat på ringklockan och bakom mig hörde jag hur vår ytterdörr slog igen. Jag vände mig om, där stod han i sin svarta kostym med den uppknäppta vita skjortan Han var barfota och alldeles svettig, han såg knappt mänsklig ut i sitt betende och sakta började han gå mot mig med sin ilskna blick.

Jag sprang vidare till nästa hus och skrek och bankade på dörren. Snälla öppna var allt som for i mitt huvud och kort därefter hörde jag fotsteg innifrån. Det kändes som att en sten lättade från mitt bröst och när Fru Hermansson öppnade dörren grät jag nästan av glädje. Hon såg på mig med förskräckta ögon, hon kan inte ens ha kännt igen mig så som jag såg ut. Hon tittade ut på gatan och fick se honom och då förstod hon. ”Kom in här! Fort!” Viskade hon hastigt och drog mig in genom dörren och låste efter sig. ”Du måste ringa polisen nu, min mamma är i fara!” Skrek jag samtidigt som jag grät och blodblandat snor började rinna ur min näsa.

Sen är det bara som ett stort svart hål och det enda jag minns är att jag vaknar upp och ser det vita taket och de vita väggarna. Till vänster ligger mamma med slangar i näsan och tittar på mig. Vi tittar på varandra ett tag och när tårarna börjar fylla hennes tindrande ögon säger hon med hes, men ljuv röst:
”Det är över nu Sandra.” Jag ler tillbaka mot henne och en känsla av trygghet och glädje fyller min kropp. Aldrig mer ska jag behöva vara rädd för honom. Aldrig mer.

Anton  21/10/13