Ett utdrag ur min framtida bok

Vi gick hem och söp. På kvällen försökte jag sova. Hjärtat gick i 180 knyck. Dunkade så satans hårt att jag trodde det skulle hoppa ur kroppen. Spräcka mina revben och lungor och lämna mig i en hög av blod och inälvor. Tänk om jag har svagt hjärta? Om jag inte klarar droger? Det var mer än fem timmar sen den senaste dosen. Endå dunkar hjärtat på. Jag måste ha hjärtfel. Såg rubrikerna i huvudet. 18-årig flicka död pga av överdos och hjärtfel.

 

Du sa att det inte var tjacket. Det var ångest. Som jag hade med mig hemifrån. Jag låg och gnydde hela natten. Sov inte en blund. Vred mig i genomströmmande ångestsmärtor. Kastade mig vildsint från sida till sida under täcket. Du satt uppe och skrev framför din datorskärm. Försökte stänga ute ljuset med slutna ögonlock, men det blinkade likt förbannat vitt och epeleptiskt. Smattrande tangenter som sprängde min skalle bit för bit. Och dina jävla harklingar. Och slag mot kinden så det riktigt daskade.

 

Du fyllde på glaset med sprit och öl så att vätskan alltid nådde precis till kanten. En tvångstanke du hade för dig. Dessvärre var du jävligt klantig så det mesta av spriten hamnade på golvet. Därför var det alltid blött och kladdigt. Men det värsta var stanken. Distinkt, svettig och unken stack den sig in genom näsborrarna. Smälte ner näshåren. Brände bort snoret. Ner i halsen skavde den i strupen. Frätande kemikalier som ångade upp och brände sönder hjärncellerna en efter en. Kunde inte begripa var den där stanken kom ifrån.

 

Fan vad jag ville döda dig. Eller bara dö själv. Vad som helst ifall jag slapp detta. Tänkte på mor. Hur hon satt där på julafton utan sin dotter. Hur hon lyckligt ovetandes åt sin skinkmacka och sin rödbetssallad och öppnade presenter och sjöng och dansade och skrattade. Ett gällt, lite överdrivet skratt som skulle fylla en uteblivenhet.

 

Dagen efter köpte vi gräs i parken. Fem, sex svarta män. Du höll ett verktyg mellan knogarna hela tiden. Sa att dom hade vapen. Diskuterade hetsigt på tyska om priset. Jag var rädd. Du ville inte röka. Sa att det var livsfarligt att blanda tjack och gräs. Preparat som får hjärtat att gå snabbare och långsammare på en gång. Jag var förtvivad. Ville bara få sova. Hade ju redan hjärtfel, det dunkade fortfarande på i 180. Livrädd var jag när jag tände. Men skit samma. Dog jag fick jag iallafall sova och då var det väll inte värre än så. 

 

Var så förbannad på mig själv när jag vaknade. Två timmar sov jag. Fast jag rökte en ren. Fuck. Sen gick vi och handlade. Ost, kex, vindruvor, öl, choklad, vi riktigt lyxade på. Vi skulle titta på beck samtidigt som vi åt.  Du kladdade ost på täcket utan lakan. Spillde öl i soffan. Satt på knä och gungade fram och tillbaka hela tiden. I en taktfast rytm röck din högerarm upp och slog dig i huvudet, varpå du plötsligt blinkade till hårt och drog in ett snabb, häftigt andetag genom näsan. Gång på gång på gång. Din dator var trasig i fläktsystemet och brusade så högt att man nästan inte hörde nåt av vad dom sa. Dessutom utstötte du harklingar och konstiga ljud hela tiden. Det var den bästa stunden på hela berlinresan. Jag fullkomligt njöt av min medvetenhet och att inte vara hög. Satt och irriterade mig och skrämdes något av ditt konstiga uppträdande och försökte tafatt följa med i handlingen på filmen. Tuggade på mina kex och min choklad. Min första föda sen jag kom till Berlin utom en körsbärstomat tror jag. 

 

Efteråt satt vi och pratade utan att glömma det vi precis hade sagt. Vi kunde fokusera på samtalet, inte endast våra överdrivna känslostormar. Vi visste hur lång tid som hade gått. Den rann inte iväg sådär äckligt snabbt, utan man kunde riktigt stanna upp i den och njuta av den. Det var fantastiskt trevligt. Stanken var fortarande kvar, fast inte lika mycket. Du snarkade och trängde in mig i kanten på bäddsoffan vi inte hade fällt ut. Soffan var dyblöt av öl och sprit. Det saknades underlakan och materialet var  väldigt strävt. Jag kände mig så desperat där i din famn. Ombrydd och älskad. Utan krav att vara stark. Inga tårfyllda ögon som mötte mina. Ingen maktlöshet fanns där. Inget ansvar, ingen skuld. Ingen oro om hur det skulle bli. Jag ville aldrig slitas från det trygga. Ville alltid ligga kvar där, precis så. Med en natt utan ensamhet. Med dina armar runt mig. Med många mil mellan mig och mitt liv. 

 

/ Fanny Månssson