Ett ensamt höstmörker

Det slog mig för några dagar sedan när jag i vanlig ordning lyssnade på morgonradion i bilen påväg till jobbet. Jag tror kanalen var P3 och genom ett stickspår började de prata om skoltiden och dess tvång. De var alla överens om att tvång var något negativt, alla förutom en. Hon menade på att hon saknade vissa tvång. Hon saknade att bli tvingad till att träffa nya människor, att bli tvingad till att bekanta sig med dem. Det var då sanningen slog mig,varför tog jag inte vara på chansen? Jag började tänka över den vänskapskrets jag har och rös lite inombords. Ju djupare jag funderade över ordet vän desto färre blev antalet. Ska antalet fortsätta att rasa? Är detta en kurva omöjlig att stoppa? Är det livets gång?

Rädslan för att bli ensam spred sig som tjära i mitt huvud. Det la sig på toppen och rann ner över mitt ansikte. Sakta täckte det både ögon och mun, kvar fanns bara de vinröda läppar jag en gång talat med. Nu var de borta, nu var jag den ingen talade om och framförallt inte med. Mina vänner hade gått åt andra håll, kvar var jag. Ensam kvar att bli uppäten av samhällets krav och regler. Djupt nergräven i det håll jag försatt mig i, väggarna var klädda med lera och det fanns inte en chans att ta sig upp utan hjälpmedel. Hjälpmedel som endast mina vänner hade, men de var inte här. Jag var deras förflutna och de mitt allt, i hålet blev jag stående och sommar övergick till vinter, värme övergick till kyla. Jag orkade inte längre stå upp utan lät överkroppen falla bakåt. Mina fötter tappade fotfästet och jag föll…

Anton